chapters and goodbyes

Det är redan 5e november, hur gick det här året så fort? vad har jag gjort? vad har jag inte gjort? läste en artikel i ELLE idag om hur dagens unga kvinnor ( har man hunnit bli så vuxen nu också? ) har skuldkänslor över allting. Allt från att man inte är på gymmet oftare, inte umgås mer med vänner, dricker för mycket alkohol, äter för mycket mjölk/mjöl produkter, dricker för många koppar kaffe per dag till att inte hänge sig till jobbet till 100%. För hur tusan ska man hinna allt det där när veckan bara har 7 dagar och dygnet bara har 24 timmar?

haha, mycket märklig artikel, givetvis överdriven men inte helt osann. Vi känner pressen. och ingen sätter pressen på oss utan vi skapar den själva.

Jag kan känna igen mig. Jag jobbar 9h per dag och innan det ska man hinna till gymmet ( eh, de veckorna jag faktist kommer ihåg att jag betalar allt för mycket för ett dammigt gymkort ). resterande timmarna av dagen ska man hinna med att köra tvätten, diska, träffa vänner ( de få som fanns kvar i staden. ) Där emellan ska jag även stressa över att jag måste äta nyttigare, träna mer, sluta köpa lunch varje dag och spara pengar.

okej. det här kan jag inte ens skriva tillräckligt strukturerat. Jag stressar för mycket över allt jag borde göra men inte hinner med. Vilket resulterar i att det jag väl hinner göra inte görs till 100%.
obalans. Nu har det kommit till den punkt att jag trotts allt bestämt mig. Jag har inte tid att jobba 9h per dag för att ha råd att betala de löjliga hyrorna london har att erbjuda och that's it. Man jobbar för att ha råd att bo, för att jobba. låter det vettigt?

Alla mina nära vänner som jag endå lyckats skaffa under den lediga tiden livet ändå erbjuder i den här drömstaden har bestämt sig för att åka hem, vidare, osv. Jobbet, som jag trivs utomordentligt bra på, går på rutin. Mina kollegor är helt fantastiska och gör mitt beslut om att säga upp mig fruktansvärt svårt. Men man kan inte stanna på ett ställe för att man tycker om sin omgivning. Det är bara ett jobb. Ett jobb jag trivs med men som inte är mitt drömjobb.

Att trivas på jobbet är en förutsättning. Att trivas där man bor är en fördel. Att ha vänner nära och drömmen i sikte är ett måste.

Det är dags att avsluta vad som vart de mest lärorika (snart)två åren och packa väskan.( livet i en kappsäck. hur ska jag ens få hem allt? )

Det är aldrig lätt att säga hejdå.
Men;
Sometimes good things fall apart so that better things can fall together.